En Single Cask har hittat hem

http://nannabeata.wix.com/pc2004

Haha! Idag fyller jag år, och då bestämmer jag ALLT!

En söndagsreflektion om bygglaser och domesticering

Googlar på ”evidensberoende”, det avstavade alternativet dyker upp och ger mig 47100 artiklar. Men det är inte separerade eller kommaterade ord i sammanhang jag söker, det är ordet. Att i sin personlighet vara beroende av evidens, alltså bevis.

Ordet bredde ut sig och snodde all min tankeenergi när min älskade man plågat undrade;
– kan det vara fel på lasermätaren?

Jag fantiserade proffssvaret. Nej, självklart inte. Lasern har aldrig fel. Det är bara att fortsätta.

Efter 48 timmar i myggsvärmar och stekande sol ger mannen upp. Den mäter hela tiden olika, den förbannade lasern. Min fantasi fortsätter, laserutrustningen kalibreras, och – se där! Den var felinställd. Han hade kunnat stånga sin panna blodig, men ifrågasatte ödmjukt. Proffset i sin tur utgick från fakta; lasern har aldrig varit sönder, därför, är det inte rationellt att tro att det fel på den. Nu har vare sig den älskade mannen, fantasiproffset eller lasern några roller i den fortsatta pjäsen.

En evidensberoende person resonerar så här: tills jag är överbevisad gäller min tro. (Och knappt ens då, för det är ju jag som ska ”köpa” bevisen. ”Säger vem?” är min bästa motfråga och mitt favoritsvar ”Ha, det tror jag inte på.”)

Hos den evidensberoende sker nya upptäckter bara i teorin. Aldrig i abstraktion följt av praktik. Upptäckter i praktik utförs alltid i det dolda, publikfritt. Lyckas man, basuneras det ut – stort. Den evidensberoende upplever sällan möten med andra, där teorier diskuteras och ifrågasätts. I min mening lider de evidensberoende av en tillkommen hämning. Man föds inte evidensberoende, speciellt inte eftersom barn provar allt för första gången. Så varifrån kommer den?

Att luta sig mot en självklarhet är att skydda sig mot tänkbart obehag. Som till exempel att misslyckas. Provar jag inget nytt behöver jag aldrig vara orolig. En form av evidensberoende uttrycker sig också i ett på gränsen till grandiost självförtroende. Personer som är mycket bestämda i sina åsikter och aldrig eller sällan viker – oavsett om uppenbara bevis finns för att de kan ha fel, är fast i sin övertygelse om att de har rätt. Ett tunnelseende som i sin yttersta form visat sig hota både demokrati och mångfald.

Jag har rätt. Jag blundar för det andra tycker. Jag är trygg i att ha en åsikt, jag vill inte ändra på den då rubbas min gränssättning, mitt liv. Jag kan tvingas till åsikter eller handlingar som jag inte vet vart de leder.
I mitt bakhuvud finns en förälder eller vuxen förebild som visat vägen mot uppfattad prestation; framgång, rikedom, potens, makt, skönhet, ungdom. Det är min grund. Att prestera utifrån önskemål, som jag tror är de enda sanna. De enda sanna för min belöning. Att bli accepterad.

Med tiden blir det svårare att behålla vänner. Samtalen kring middagsborden aldrig blir konstruktiva, kreativa, flersidiga. Röstvolym och envishet eskalerar, den evidensberoende blottar sig och det vi ser är en till idioti kommen envetenhet. Jorden är platt. Jag kommer aldrig rösta på v för de vill ta mina pengar och ge till knarkare. Det är nyttigt med socker. Det finns bara en gud och det är min – alla som tror på en annan måste dö. Lasern är rätt inställd, den har aldrig varit trasig förut.

De evidensberoende lämnar spår i små som stora uttryck.

Hur ska de botas, frågar jag mig. Är rädslan att misslyckas vår största drivkraft? Människors värde är lika, men deras fallenhet olika, därför måste errare humanum i all framtid pågå. Våga misslyckas, du kommer inte dö, du kommer fortsätta vara älskad. Eller som moder Theresa sa, det finns mer hunger efter kärlek och uppskattning i världen än efter bröd. Varför är det så jävligt svårt att tro på – att du duger som du är?

Nästa gång du ihärdigt höjer din röst ovan andras och vägrar släppa din teori; håll käften. Du är älskad även om du inte vet bäst, är störst, rikast, snyggast och mest framgångsrik. Det är så människans evolution framskridit. Via nyfikenhet, acceptans och mångfald.

Separation från Bibbi

Det är dags. Jag ska alldeles snart lämna ön och separera från Bibbi. Märkligt nog är jag lite loj inför händelsen. Mörkar, förtränger eller - så var vår relation inte speciellt märkvärdig. Inte märkvärdig som när Bibbi hör min röst och blinkar, när Bibbi och jag äter frukost tillsammans och delar det nybakade franskbrödet, när hon sitter i ett hörn och väntar - för att hoppa fram och skojsamt låtsas skrämma mig. Märkvärdigt som när Bibbi kärleksfullt pickar på sårskorpan efter myggbettet på min vänstra vrist, märkvärdigt som när Bibbi väntat en hel dag för att jag har varit på sjön och kommer hem till en ivrigt uppmärksam försmådd liten varelse. Märkvärdigt som Bibbi. Som från början hette Pippi, tills jag insåg att det var ett fånigt jäkla simpelt allmännamn. Hon blev Bibbi när hon satt utanför min trapp en hel natt i regnstorm, ihopkurad och rädd. Jag kom ut, det var tidigt, kanske vid femtiden, och ropade häpet; "lilla Bibbi" eftersom min förkylning ännu inte släppt. Bibbi, jag har förlett dig till att tro på människor. På kärlek och trofasthet. Kära Bibbi, I am so sorry.

(Någon sa att fåglar saknar ringmuskel. En kort stund, efter ett par glas vin häromkvällen, tänkte jag nästan ha överseende med det ständiga flödet, men i sanningens krassa ljus - vid niotiden i förmiddags - insåg jag att bänken inte längre var min. Den hade blivit Bibbis bajsbräda.)

Efter Vickan; en bronsstaty

Så har vi då fått en ny tronarvinge. I Sverige, året 2012. Stor föräldralycka till er Vickan och Danne!

När jag var liten skrev jag ett brev till "gamle kungen" (Gustaf VI Adolf) i samband med hans död 1973. Alltså jag skrev till kungen som då var, typ på väg till himlen, vek brevet som ett pappersflygplan och kastade ut det från balkongen på Malmskillnadsgatan 41, 4 trappor. Det extremt märkliga är att jag fick ett svar från hovet, ett tackbrev.

Kungen dör, leve Kungen. När ”nye kungen” (Carl XVI Gustaf) gifte sig med sin vackra brunett så hade mamma tagit med tv till landet för första gången. Eftersom hon var rätt teknisk så fick hon ihop den lilla bordsantennen och snickrade upp (hon var dessutom väldigt händig) en tv-hylla. Där satt mamma och jag och såg på kungligt bröllop, den 19 juni 1976.

Året därefter var pappa inbjuden till Stallmästaregården på Hubertusmiddag. Han satt vid kungens bord eftersom han var hedersmedlem i Stockholms Fältrittklubb. Jag, som också var med, fick hälsa på kungen och drottningen, eller "kungen och Silvia" som de hette då. De var väldig korta och pappa var väldigt stolt.

Det är sommar igen och den 29 juli, 1981. Mammas tv har fått ett par år på nacken men vi sitter, ja det är säkert en halv dag, framför tv:n och grinar båda två och tittar på Charles och Dianas bröllop.

Nästa kungliga närkontakt inträffar 1986 då SFK hade jubileum, pappa var återigen civil hedersgäst och nu 85 år gammal, jag fick följa med istället för mamma (inte för att pappa var gammal utan för att mamma inte ville gå). Den här gången var det prins Bertil som var lång med oväntat vekt handslag, men han hade ju hälsat på ett par hundra personer också. Pappa stolt, ungdomligt och spänstigt djup i sitt bugande.

Åren går, och vår kronprinsessa Victoria gifter sig med Daniel. Som vanligt vid kungabröllop befinner jag mig i Fjällbacka, denna gång på tidig middag hos svågern och svägerskan. Jag springer mellan tv:n och bordet (framförande mina ödmjuka ursäkter), i sällskapet återfinns vältalig akademisk kompetens, samtliga republikaner. Jag deltar inte så mycket i den livliga pågående debatten om monarkins vara eller icke eftersom jag mest snyter mig och ler fånigt och utbrister små titta, ååååh, nej så gulligt, åh nu pussas de! Debatten finns inte. Jag är uppfödd med ett kungahus och vad betyder egentligen det...? Representerar jag rent av en stor del av de passiva sympatisörerna? (Skräll.)

Monarkin, i Sverige, har enligt ena profalangen ett historiskt traditionellt värde. Så har det varit och så ska det förbli! Trångsynta skygglappsförsedda stackare som vill ha dödsstraffet återinfört i Sverige, är övertygade om att jorden är platt och att Socialstyrelsens rekommendationer om 6-8 skivor bröd gäller.
Kungahuset har ingen som helst makt (verkställande, lagstiftande eller juridisk re Montesquieu). Kungastyrets ursprung är långt från den parlamentariska monarki vi har i Sverige idag. Enligt motståndarna, republikanernas syn, är det ekonomiskt oförsvarbart, oetiskt att upprätthålla denna odemokratiska tradition.
De kunde lika gärna ha varit bronsstatyer.

Enligt den andra för-sidan har monarkin ett PR-värde av stor verkshöjd och genomslagskraft. Tänk så positivt man uppfattar Sverige utomlands, vilken bra reklam de gör! Monarkins representanter är nationalsymboler, frågan är för vad?
Be en genomsnittsturist spotta ur sig en bild av Sverige; rent, vacker natur, isbjörnar, Stockholm, dyrt. Bilden samma person har av England; det brittiska kungahuset. Existensargumentet som turistkampanjare känns något föråldrat.

Monarkins representanter består i Sverige av en familj som fullföljer plikter som att ägna sig åt förmedlad välgörenhet och representation. En familj vars avkommor givetvis åtnjuter passerkort till den kungliga räkmackevägen. Och vad gör väl det, kan jag tycka. Är ni avundsjuka? Är ni rättvisefascister? Är ni snåljåpar? Vem skulle inte vilja ha hus på franska Rivieran, lägenhet på Manhattan, hus i Spanien, bo i ett par slott i Sverige, ha ett hemligt hus här, en liten lägenhet där, ett par segelbåtar, motorbåtar, hästar, betald superutbildning, snabba bilar, dyra sporter... Och bara behöva representera och välgöra med någon annans pengar. Eller...? Kritiken blir ofta orättvis eftersom det inte är individernas fel. Hela den nuvarande familjen Bernadotte hade säkert kunna (vissa gör redan) bedriva lönsamma privata företag och leva ett jetsetliv, i frihet.

När jag analyserar min lilla pappa som upplevde fyra kungar under sin levnad, var han stolt över mötet, handlingen. En heder han smickrades av, en bekräftelse. Men en demokratiskt vald statschef, en innovatör, en prisad författare, en duktig idrottsemeritus hade gjort honom lika smickrad. En svensk nationalsymbol som blivit det av egen kraft. Hade pappa levt idag hade han garanterat varit republikan. Och efter Vickan så tycker faktiskt till och med jag att det får bli något nytt. Som en bronsstaty. Och massor av kul att läsa om i historieböckerna.


(Drottning Louise, som var gift med ”gamle kungen”, är citerad vid något tillfälle som en person som ifrågasatte varför hon skulle få så mycket uppmärksamhet bara för att hon var drottning. Hon tyckte det var fånigt. Här på bild med pappa i september 1964 när nya Ryttarstadion invigdes.)

Dario Fo, Paris 10 februari 2012

Le Fou et la Mort, par Dario Fo.

À l´auberge des idées, 60 rue Pasteur (Paris 8:ème), 20:00 heures

Mise en scène par Karolina Lundh-Comon.

Är ni där så gå dit.

En helt oförglömligt rolig fest...

Den 26 augusti 2011. Lagom bris, solsken, ålefiskarns vals på m/s Donaldas däck. Srandhugg på Florö, en minnesvärd dansuppvisning nära Otterö, idiotiska lekar, ostron, Lisbeths fiskgryta, Champagne, armbrytning, musik... Och sedan, när vi kom tillbaka till Fjällbacka; luften stod stilla, kvällen höll andan. Vid horisonten samlade sig ogenomträngliga moln. Blixtar utan muller. När natten kom, och alla hade klivit av båten, öppnade sig himlen.

Så här ser verkligheten ut, lamm föds
och sedan äter vi dem. 

Man tager en lammstek med ben, tar bort lite av fettet, och bryner den i olivolja och finhackad ingefära, vitlök, salt, svartpeppar och curry (blanda flera sorter om du har det).
Skär två gula lökar och fyra tomater i bitar. Finhacka 4 cm ingefära och 4 vitlökar. Stek i samma fräs som lammsteken. Krydda med salt, svartpeppar och curry.
Peta ner steken i en gryta, häll över tomatsteket. Salta lite extra. OBS! Ha inte i någon vätska!
Puttra på halvsvag värme i 3,5 timmar. Vänd steken då och då. Ta loss från benet. Skär i lagom stora bitar. Häll tillbaka i koket. Servera med kokta potäter eller ris.
Det är sååååå gott! (Mimmis recept från 60-talet.)