Igår träffade jag min vän Siv, eller Sippan som hon kallas familjärt. Hennes man, Bengt, som vi brukade kalla Benil - efter hans e-postinloggning, dog i måndags.
Sippan och Benil skulle ha firat 60 årig bröllopsdag i sommar. Bengt var 89, när han drabbades av först stroke och sedan hjärtinfarkt. Måndagen den 18 mars, 2013.
Siv och Bengt var det mest kära par jag mött. De hade så kul ihop, deras utagerande ömhetsspråk var så enkelt, så naturligt att vi andra ungdomar i 40 och 50-årsåldern bara log, generat och med en stilla förhoppning att ens egen ålderdom skulle se likadan ut som Sippan och Benils. Även om Bengt ibland muttrade och tjurade, så var vi invigda på det klara med att det bara var ett spel för att skilja agnarna från vetet.
Inte för intet kallade någon Bengt för Gammbutter (den gamle buttre). Han hade verkligen en förmåga att skrämma iväg lismande, oäkta, lättskrämda figurer bara genom att sura. De som inte såg igenom hans mask var liksom inte värda uppmärksamheten. Vi andra älskade hans surmask, den var en del av hans personlighet, en man med glittrande ögon, arg som ett bi, tjurskallig som få, smart, rolig, underhållande, allmänbildad, väluppfostrad, kärleksfull och öm. Och kul. Jag kände mig privilegierad och lycklig över att få ha lärt känna Bengt och Siv, jag saknade dem när vi inte sågs, jag kunde slinka in till dem och fika i tre timmar, eller på söndagsstek eller en lunch med rimmat fläsk, bruna bönor och löksås, eller hockey WM. Och jag njöt av deras sällskap. Det fanns inget tvång, inga förpliktelser – jag valde i själva verket bort umgänge med jämnåriga vänner, vilket bevisar, även om det är uttjatat, att ålder inte har betydelse. Bara att man gillar varandra.
Sippan och Benil gav mig ett av de vackraste kärleksstilleben. De firade bröllopsdag på Stora Karlsö och låg över i det gamla stenhuset från 1600-talet, Mosebod. Jag hade tänt eldstaden och bäddat, fint, i de två 60 cm sängarna med träbottnar. Framåt senkvällen blev jag lite orolig och funderade över rökutveckling, kvävning, bränder och andra katastrofscenarior man ibland ägnar sig åt när man curlar människor man älskar. Jag tog lyktan och gick över stranden och öppnade den lilla trädörren på glänt. Där inne hade dessa två underbara snart 80-åringar klämt ihop sig i en säng i den mest rörande, kärleksfulla bild jag någonsin sett. De sov gott, med armarna om varandra, varsitt leende på läpparna och elden var en stilla glöd.Sippan fick en stroke den 15 augusti 2010. Hon, som hade dansat på Gamla Masters, sjungit på Munken (det var säkert tvärt om), suttit i solen på Bolagets uteservering och konverserat tjusiga kändisar. Hon som älskade musik, jazz, dans, rörelser, höftgung, Motown, skratt och spontanitet. Det var så jävla orättvist. En vecka tidigare hade vi setts på kvällen och haft en hejdundrande efterfest hemma hos Siv och Bengt – dottern, fd svärdottern, kompisen, mannen och jag. Vi skrattade så vi grät, lyssnade på musik och dansade. Det var sista gången Sippan kunde stå, gå, dansa.
Efter stroken tog Benil hand om henne. Han som började få stela knän efter alla år av jogging och maraton, höfterna maldes sakta ner, fötterna tog stryk. Men var fjortonde dag kom Bengt och hämtade hem Siv, till deras lilla lägenhet i Visby som de flyttat till efter Sivs stroke. De bodde i varsitt rum. Siv sa igår, ”Vet du Beata, vi pratade om att hemtjänsten skulle hjälpa oss att få ligga i samma säng, men det blev aldrig av. Och nu är han borta, och jag längtar så efter honom, han var så mjuk att hålla om.” Jag saknar honom jag med, för din skull, Siv.
Varje dag, precis varenda dag kom Bengt och hälsade på Siv på sjukhemmet när hon inte var hemma i lägenheten den där jämna veckan. Varje dag.
Vi satt och pratade. Om hennes barn och barnbarn. Om verkligheten på andra ställen än i hennes liv på sjukhemmet i Visby. Hon står i kö för att få eget boende. Hennes liv är långt ifrån slut, även om det är ett annat liv än förr. Hon har fått barnbarnsbarn, hon har barn och barnbarn som älskar henne.
Måtte Bengt ge sin lilla Siv kraft, att le istället för att gråta när hon minns honom. Sin stora, innerliga, underbara kärlek.
(Och vi andra ska tänka på att inte slösa bort våra liv på fel personer.)
Varför jag kallar honom matchliraren? Jo för dagen efter efter en svettig fotbollstittarkväll 2003 på S:t Hansgatan hittade jag en bit Duni hushållspapper med Benils prydliga handstil, textat i bläck:
Tack för en höjdarmatch!
Matchens lirare: Beata 3 mål.
Matchens coach (vete f-n hur coach stavas): Sussi.
Bengt Viktor och Siv Sippan
Dåligt med papper.
