Haha! Idag fyller jag år, och då bestämmer jag ALLT!

En söndagsreflektion om bygglaser och domesticering

Googlar på ”evidensberoende”, det avstavade alternativet dyker upp och ger mig 47100 artiklar. Men det är inte separerade eller kommaterade ord i sammanhang jag söker, det är ordet. Att i sin personlighet vara beroende av evidens, alltså bevis.

Ordet bredde ut sig och snodde all min tankeenergi när min älskade man plågat undrade;
– kan det vara fel på lasermätaren?

Jag fantiserade proffssvaret. Nej, självklart inte. Lasern har aldrig fel. Det är bara att fortsätta.

Efter 48 timmar i myggsvärmar och stekande sol ger mannen upp. Den mäter hela tiden olika, den förbannade lasern. Min fantasi fortsätter, laserutrustningen kalibreras, och – se där! Den var felinställd. Han hade kunnat stånga sin panna blodig, men ifrågasatte ödmjukt. Proffset i sin tur utgick från fakta; lasern har aldrig varit sönder, därför, är det inte rationellt att tro att det fel på den. Nu har vare sig den älskade mannen, fantasiproffset eller lasern några roller i den fortsatta pjäsen.

En evidensberoende person resonerar så här: tills jag är överbevisad gäller min tro. (Och knappt ens då, för det är ju jag som ska ”köpa” bevisen. ”Säger vem?” är min bästa motfråga och mitt favoritsvar ”Ha, det tror jag inte på.”)

Hos den evidensberoende sker nya upptäckter bara i teorin. Aldrig i abstraktion följt av praktik. Upptäckter i praktik utförs alltid i det dolda, publikfritt. Lyckas man, basuneras det ut – stort. Den evidensberoende upplever sällan möten med andra, där teorier diskuteras och ifrågasätts. I min mening lider de evidensberoende av en tillkommen hämning. Man föds inte evidensberoende, speciellt inte eftersom barn provar allt för första gången. Så varifrån kommer den?

Att luta sig mot en självklarhet är att skydda sig mot tänkbart obehag. Som till exempel att misslyckas. Provar jag inget nytt behöver jag aldrig vara orolig. En form av evidensberoende uttrycker sig också i ett på gränsen till grandiost självförtroende. Personer som är mycket bestämda i sina åsikter och aldrig eller sällan viker – oavsett om uppenbara bevis finns för att de kan ha fel, är fast i sin övertygelse om att de har rätt. Ett tunnelseende som i sin yttersta form visat sig hota både demokrati och mångfald.

Jag har rätt. Jag blundar för det andra tycker. Jag är trygg i att ha en åsikt, jag vill inte ändra på den då rubbas min gränssättning, mitt liv. Jag kan tvingas till åsikter eller handlingar som jag inte vet vart de leder.
I mitt bakhuvud finns en förälder eller vuxen förebild som visat vägen mot uppfattad prestation; framgång, rikedom, potens, makt, skönhet, ungdom. Det är min grund. Att prestera utifrån önskemål, som jag tror är de enda sanna. De enda sanna för min belöning. Att bli accepterad.

Med tiden blir det svårare att behålla vänner. Samtalen kring middagsborden aldrig blir konstruktiva, kreativa, flersidiga. Röstvolym och envishet eskalerar, den evidensberoende blottar sig och det vi ser är en till idioti kommen envetenhet. Jorden är platt. Jag kommer aldrig rösta på v för de vill ta mina pengar och ge till knarkare. Det är nyttigt med socker. Det finns bara en gud och det är min – alla som tror på en annan måste dö. Lasern är rätt inställd, den har aldrig varit trasig förut.

De evidensberoende lämnar spår i små som stora uttryck.

Hur ska de botas, frågar jag mig. Är rädslan att misslyckas vår största drivkraft? Människors värde är lika, men deras fallenhet olika, därför måste errare humanum i all framtid pågå. Våga misslyckas, du kommer inte dö, du kommer fortsätta vara älskad. Eller som moder Theresa sa, det finns mer hunger efter kärlek och uppskattning i världen än efter bröd. Varför är det så jävligt svårt att tro på – att du duger som du är?

Nästa gång du ihärdigt höjer din röst ovan andras och vägrar släppa din teori; håll käften. Du är älskad även om du inte vet bäst, är störst, rikast, snyggast och mest framgångsrik. Det är så människans evolution framskridit. Via nyfikenhet, acceptans och mångfald.