Väderöarna i oktober 2010

I det lilla huset på norra Väderöarna där jag ibland befinner mig samlar vi vatten från taket. När det regnar kopplar vi på ett rör som leder ner i en källa. Här finns nämligen inget rinnande vatten, inget varmvatten, ingen värme, inga handfat eller duschar. Huset ligger i ett mäklarmecka omgivet av vidsträckt hav, men i vanligamänniskanverkligheten är det ganska kallt när SMHI mätt 24 sekundmeter i oktober. Eller när jag inser att det var en vecka sedan jag duschade och klättrar ner för Ekströms badstege i det sjugradiga havet fyllt av brännmaneter. (Varför kan de inte bara plåga badgäster och bara sommartid?) Det blåser från sydväst genom gliporna som förser huset med självdrag. Jag har lagt en filt för fönstret i sovrummet. Mest kallt är det när jag mitt i natten måste gå till utedasset på klippan ovanför sjöbodarna i Rockan, när klockan är kvart över fyra på morgonen och vinden har mojnad och himlen klarnat. Jag stannar uppe på krönet och ser västerut. Ett par ensliga tinevälen glimmar till, reflekterade av stjärnor ostörda av fastlandsbelysning. Det är så vackert att magen tar djupa suckandetag. Bubbel i hjärtat. Krispigt i luften. Varje sak jag gör här ute på öarna kräver en ansträngning och ger mig ett kvitto på verklig närvaro. Är det att leva? I så fall vill jag leva oftare.

Siv på Hjärterö

När jag var liten så åkte min storebror Johnny över till Hjärterö där det alltid var fest. Pappa Sven brukade åka över och köpa krondill och potatis. När jag äntligen blev tonåring kunde jag också ta båten över och hälsa på Siv (och Hjärteröförbudet berodde inte på att jag inte kunde köra båt tidgare). Det bästa minnet var när Carina, Marie och jag efter en sen kväll som övergick i tidig morgon någon gång på åttiotalets början i juni månads slut hamnade hemma i Sivs kök. Vi var nog egentligen bara ute och hämtade andan när vi passerade magasinen och såg Siv vifta med båda armarna. Kom in flickor! Jag har precis bakat, ni har säkert inte fått frukost än. Nej, klockan var kvart i sex och vi befann oss i paradigmen mellan gaussisk oskärpa och klarhet. Vi la till och Marie som aldrig varit på Hjärterö tidigare klev försiktigt ur båten, Carina hälsade glatt på den trebente labradoren och jag såg med viss förundran att hönsen betraktade oss på tryggt avstånd från en vid ekgren framför huset. Av husgrisen syntes intet. Missförstå mig rätt, den var antagligen på baksidan, absolut inte uppäten. Vi gick in och Siv slängde ner lite smutstvätt, tidningar, förpackningar och pågående stickningar från udda stolar runt köksbordet. Sätt er flickor så gör jag lite té också. Här har ni, prova brödet nu medan det är varmt - finns inget godare än när smöret smälter! Ett smörpaket med foliet uppvikt ställdes fram. Jag funderade lite över de lustiga små hålen i smöret, som om det stått ute i en hagelskur ungefär, men var man hemma hos Siv så blir världsliga saker betydelselösa. Här rådde bara frid. Vi åt av det goda brödet, drack välgörande té, pratade, Siv var på berättarhumör och vi fick höra en fantastisk historia om när hon reste runt i jet-seteuropa som tjugoåring. Vilka hon träffade och vad hon råkade ut för och hur enerverande det var att dessutom i all glans drabbas av tillfällig förstopping när man besöker matländerna Frankrike, Italien, Spanien. Och tänk vilken lycka när jag ÄNTLIGEN hemma hos den prominenta XX i Luxemburg fick låna en toalett, tog i så det knakade, och hörde ett litet "pling"! Ni vet. Carina, Marie och jag nickade intensivt och instämmande, vem hade inte "plingat" i wcporslinet efter en veckas festande på Champagne och absolut ingen mat... Hon berättade om Evert, som faktiskt bara var en parentes även om det är tacksamt att förstärka myten, hon berättade om föräldrarna, om konsten. Hon släpade upp oss på vinden och visade oss sina helt fantastiska tavlor. Sin egen konst. Här nere bodde Karl-Otto ibland. Och hur gick det egentligen till när hon åkte ifrån ostronfiskarna på Valö, eller när hon spelade kort med han tuttv-mannen, och hur var det på Otterö? Siv hade en bra berättardag den där morgonen i slutet av juni. Vi hade en av de bästa någonsin. När vi var inne i fågelrummet, man kan inte återge allt, så jag kan inte avslöja vad som fanns i fågelrummet, men när jag som gick sist blev ensam i hallen så kom en av tupparna in från grenverket via verandan. Han skuttade med beslutsamt fokus in mot köket. Jag kunde inte låta bli att gå efter. Det var så komiskt. Och visst, med avstamt på en av våra nyss använda stolar tog han ett smidigt hopp upp på köksbordet och fortsatte. Picka i sig Sivs äkta, goda, normalsaltade smör. Gåtor blir liksom förverkade när de får svar. Det blev dags för uppbrott och vi tackade Siv, kramade henne hårt och la loss från Hjärteröns lilla hamn mellan de två sillmagasinen, framför det gamla kaptenshuset och Sivs veranda. När vi brummade vidare och såg oss om, satt hon i en stol ute på verandan. Hon hade dragit ut två urmodiga jättestora högtalare och lyssnade med slutna ögonlock på Evert Taubes skrapiga röst från en repig skiva.

Åh Siv. Nu är du borta också. Du var så smart, klurig, med glimten i ögat. Jag ser ditt lilla hemlighetsfulla leende som liksom fastnade kvar i ena mungipan, framför mig och önskar att jag blir som du när jag blir gammal. (Fast jag kanske dricker lite mindre.) Berith i Järnboden berättade förresten att du hade ätit Söndagsmiddag på Lilla Berith för två veckor sedan. Och att Berith hade frågat vad du ville ha att dricka; Jag dricker ju inte längre vet du väl! Nej, men du kanske vill ha lite vatten eller juice? Nej nej, jag dricker inte längre. Och förresten så är det ju soppa idag, hade du svarat, med ditt underfundiga, busiga bästa leende. Jag ser dig framför mig, precis lika klart som jag alltid kommer göra.

Jonas Svedberg, min vän

Käre Jonas, jag har inte några ord. Det är nog du som skulle trösta istället. Du hade sett på mig med snälla ögon och klappat min hand och säkerligen gett mig ett glas vin och sagt att det kommer bli bra. Oroa dig inte. Och så hade du sett lite bekymrad ut och oroat dig istället. Lugnt och stillsamt. Ödmjukt och stillsamt. Leende och stillsamt. Du var så rofyllt stillsam och ändå lite orolig. Käre, käre Jonas, jag kommer sakna dig.

Sjöräddningens Whiskysill

SSRS Svenska Sjöräddningssällskapet, bildat 1907, är en frivillig organisation som bygger på samordning mellan stora och små finansiärer å ena sidan, och idealistisk välvilja som drivkraft å andra sidan. Många i grunden ideella organisationer utvecklar en speciell egen dynamik i utövandet av sin kultur. Ibland förhållandevis okontrollerat eftersom ledningen i en ideell organisation inte har samma incitament som i ekonomiska styrsystem. På gott och ont. En organiskt växande grund blir en plattform där individer naturligt bildar flock. Det fungerar så. SSRS har givetvis en kompetent aktiv styrelse och vd. Man har kanske arbetat med kommunikationsstrategier gentemot sina olika målgrupper. Man kanske till och med har arbetat med värdeord i sitt oerhört starka varumärke. Döm om min chock när jag igår läser på Facebook om "SSRS årets sill - senap och Maltwhisky". "En krona per burk går till ökad säkerhet till sjöss." Sällan har jag mött större ignorans. Att ladda ett varumärke kan ta 103 år och raseras på 103 minuter. Varumärket SSRS står för säkerhet, trygghet, verkställande. Och visst har sillens whiskyinläggning inget med reell alkohol att göra, men att nämna Whisky i löpande text med SSRS och "ökad säkerhet till sjöss" är något av ett rekord. Det är inte Whiskyn det är fel på, det är den korkade människa som placerade dem i ett sammanhang. En som förhoppningsvis agerar utan flockledningens vetskap.
Det är de små framgmenten som fastnar i mediebrusets forsar. Numera vet jag att SSRS betyder Whisky betyder Säkerhet till sjöss.

Kärnkraft

Jag är inte så mycket för centerpartister, eller avhoppade moderater heller för den delen. Men kan de rasera regeringens kärnkraftbeslut så är jag beredd att vända kappan efter vinden på bästa politiska manér. Utöver det enkla - att ingen vill lagra avfall i sin egen trädgård - så kommer ett upphävande av förbudet att bygga nya kärnkraftverk sakta ner forskningen inom alternativa och förnyelsebara energikällor. I den globala ekonomins ledband, när världen svälter och länder är i krig, har inte världssamvetet råd att satsa på de nya energikällorna när det finns en som det är konstant rea på. Moder jord subventionerar sin egen existens för tredje världens överlevnad och storkapitalets blinda girighet, till priset av Den Stora Katastrofen. Domedagsprofet är mitt andra namn.

Soldater som dör för freden

Det är fruktansvärt för de två svenska FN soldaternas familjer. Råder inget tvivel. Men jag drar en diagonal på tvären när jag läser kvälltidningsrubriken; Hjältar - de dog för freden. Precis samma ord används i trans-, inter-, plana och subkulturer i muslimska fundamentalismbegrepp. "De dör för sin sak". Hjältarna. Förpackningarna är olika och det lilla barnet får den "rätta" uppfostran beroende på var i världen det föds. Förstå det.