Väderöarna i oktober 2010

I det lilla huset på norra Väderöarna där jag ibland befinner mig samlar vi vatten från taket. När det regnar kopplar vi på ett rör som leder ner i en källa. Här finns nämligen inget rinnande vatten, inget varmvatten, ingen värme, inga handfat eller duschar. Huset ligger i ett mäklarmecka omgivet av vidsträckt hav, men i vanligamänniskanverkligheten är det ganska kallt när SMHI mätt 24 sekundmeter i oktober. Eller när jag inser att det var en vecka sedan jag duschade och klättrar ner för Ekströms badstege i det sjugradiga havet fyllt av brännmaneter. (Varför kan de inte bara plåga badgäster och bara sommartid?) Det blåser från sydväst genom gliporna som förser huset med självdrag. Jag har lagt en filt för fönstret i sovrummet. Mest kallt är det när jag mitt i natten måste gå till utedasset på klippan ovanför sjöbodarna i Rockan, när klockan är kvart över fyra på morgonen och vinden har mojnad och himlen klarnat. Jag stannar uppe på krönet och ser västerut. Ett par ensliga tinevälen glimmar till, reflekterade av stjärnor ostörda av fastlandsbelysning. Det är så vackert att magen tar djupa suckandetag. Bubbel i hjärtat. Krispigt i luften. Varje sak jag gör här ute på öarna kräver en ansträngning och ger mig ett kvitto på verklig närvaro. Är det att leva? I så fall vill jag leva oftare.