När jag var liten så åkte min storebror Johnny över till Hjärterö där det alltid var fest. Pappa Sven brukade åka över och köpa krondill och potatis. När jag äntligen blev tonåring kunde jag också ta båten över och hälsa på Siv (och Hjärteröförbudet berodde inte på att jag inte kunde köra båt tidgare). Det bästa minnet var när Carina, Marie och jag efter en sen kväll som övergick i tidig morgon någon gång på åttiotalets början i juni månads slut hamnade hemma i Sivs kök. Vi var nog egentligen bara ute och hämtade andan när vi passerade magasinen och såg Siv vifta med båda armarna. Kom in flickor! Jag har precis bakat, ni har säkert inte fått frukost än. Nej, klockan var kvart i sex och vi befann oss i paradigmen mellan gaussisk oskärpa och klarhet. Vi la till och Marie som aldrig varit på Hjärterö tidigare klev försiktigt ur båten, Carina hälsade glatt på den trebente labradoren och jag såg med viss förundran att hönsen betraktade oss på tryggt avstånd från en vid ekgren framför huset. Av husgrisen syntes intet. Missförstå mig rätt, den var antagligen på baksidan, absolut inte uppäten. Vi gick in och Siv slängde ner lite smutstvätt, tidningar, förpackningar och pågående stickningar från udda stolar runt köksbordet. Sätt er flickor så gör jag lite té också. Här har ni, prova brödet nu medan det är varmt - finns inget godare än när smöret smälter! Ett smörpaket med foliet uppvikt ställdes fram. Jag funderade lite över de lustiga små hålen i smöret, som om det stått ute i en hagelskur ungefär, men var man hemma hos Siv så blir världsliga saker betydelselösa. Här rådde bara frid. Vi åt av det goda brödet, drack välgörande té, pratade, Siv var på berättarhumör och vi fick höra en fantastisk historia om när hon reste runt i jet-seteuropa som tjugoåring. Vilka hon träffade och vad hon råkade ut för och hur enerverande det var att dessutom i all glans drabbas av tillfällig förstopping när man besöker matländerna Frankrike, Italien, Spanien. Och tänk vilken lycka när jag ÄNTLIGEN hemma hos den prominenta XX i Luxemburg fick låna en toalett, tog i så det knakade, och hörde ett litet "pling"! Ni vet. Carina, Marie och jag nickade intensivt och instämmande, vem hade inte "plingat" i wcporslinet efter en veckas festande på Champagne och absolut ingen mat... Hon berättade om Evert, som faktiskt bara var en parentes även om det är tacksamt att förstärka myten, hon berättade om föräldrarna, om konsten. Hon släpade upp oss på vinden och visade oss sina helt fantastiska tavlor. Sin egen konst. Här nere bodde Karl-Otto ibland. Och hur gick det egentligen till när hon åkte ifrån ostronfiskarna på Valö, eller när hon spelade kort med han tuttv-mannen, och hur var det på Otterö? Siv hade en bra berättardag den där morgonen i slutet av juni. Vi hade en av de bästa någonsin. När vi var inne i fågelrummet, man kan inte återge allt, så jag kan inte avslöja vad som fanns i fågelrummet, men när jag som gick sist blev ensam i hallen så kom en av tupparna in från grenverket via verandan. Han skuttade med beslutsamt fokus in mot köket. Jag kunde inte låta bli att gå efter. Det var så komiskt. Och visst, med avstamt på en av våra nyss använda stolar tog han ett smidigt hopp upp på köksbordet och fortsatte. Picka i sig Sivs äkta, goda, normalsaltade smör. Gåtor blir liksom förverkade när de får svar. Det blev dags för uppbrott och vi tackade Siv, kramade henne hårt och la loss från Hjärteröns lilla hamn mellan de två sillmagasinen, framför det gamla kaptenshuset och Sivs veranda. När vi brummade vidare och såg oss om, satt hon i en stol ute på verandan. Hon hade dragit ut två urmodiga jättestora högtalare och lyssnade med slutna ögonlock på Evert Taubes skrapiga röst från en repig skiva.
Åh Siv. Nu är du borta också. Du var så smart, klurig, med glimten i ögat. Jag ser ditt lilla hemlighetsfulla leende som liksom fastnade kvar i ena mungipan, framför mig och önskar att jag blir som du när jag blir gammal. (Fast jag kanske dricker lite mindre.) Berith i Järnboden berättade förresten att du hade ätit Söndagsmiddag på Lilla Berith för två veckor sedan. Och att Berith hade frågat vad du ville ha att dricka; Jag dricker ju inte längre vet du väl! Nej, men du kanske vill ha lite vatten eller juice? Nej nej, jag dricker inte längre. Och förresten så är det ju soppa idag, hade du svarat, med ditt underfundiga, busiga bästa leende. Jag ser dig framför mig, precis lika klart som jag alltid kommer göra.
