Vid halvtre babblade jag strunt med Sofia och Renate nere
i TB, och nämnde utslagen - visade upp dem (nästan lite stolt) varpå doktor
Renate bums konsulterar sin AI-kollega doktor Google och säger att men fan - det ser
ut som bältros! Och det viktiga, enl G: upptäcks det inom 72 h efter
utbrottet så kan man slippa helvetiska smärtor från de drabbade nervtrådarna.
Jag checkar snabbt ut för dan, går till Visby lasaretts akutmottagning, eftersom allt är så nära i Visby tog det knappt 10 minuter. Konstaterar att där befinner sig en hel koloni av barn i skiftande åldrar
och krämpor. Jag retirerade, sjuka barn och något "eventuellt" var inte kompatibelt.
Kör en longshot och ringer vårdcentralen klockan 15.22 och får en samtalstid 15.25 - 😳 sanslös tajming!
Får tag på Allanibilen.
Klockan 15.29 ringer distriktssköterska Jenny upp, jag berättar. Hon; kom hit direkt så kikar jag på det, jag slutar snart men väntar tills du
kommer!
😳
Rusar in på vårdcentralen Wisby Södra kl 15.52, Jenny bor
i grön korridor och står och väntar på mig med öppen dörr!
😳
Vi kikar på mina snart berömda blåsor och J konsulterar först en bok med läskiga bilder
på utslag och prickar (här avslöjar hon att hon ääälskar prickar och udda
sjukdomar 😅 jag berättar om min kollega Karin som har samma
läggning och lovar att sammanföra dem).
Jenny tror inte att det är bältros för hon
har aldrig hört taaaaalas om någon med utslag utan extrem smärta.
"Jag måste konsultera en gammal räv" säger hon
och springer ut i korridoren, klockan är nu cirka 15.59. Jenny kommer tillbaka med
"den gamla räven" i släptåg som visar sig vara Eva, synnerligen
erfaren distriktssköterska, som kikar på mina nu ännu mer exklusiva utslag och
snabbt konstaterar; typiskt bältros.
Vi tackar räven Eva, Jenny blir om möjligt ännu ivrigare
- hon har hittat ett unikt objekt och springer iväg för ett slutligt
läkarutlåtande, nu med objektet i släptåg.
Utanför Dr Magnus dörr sitter det flera patienter och
väntar. Jag känner mig lite svensk och pinsam.
Jenny knackar oförtrutet på dörren (inväntar inte
"kom in") stänger om sig i 30 sekunder, öppnar igen och viftar in mig
- och frågar; får jag stanna och lyssna? Det är såååå spännande!
Självklart ska min nya bästa vän - även om hon
objektifierar mig en smula - stanna.
Dr Magnus tittar i 57 sekunder på mina världsberömda
utslag och säger; bältros.
Nu nästan hoppar Jenny på stället - så man kan verkligen
ha det utan smärta? Jepp, svarar Dr M, men det är ovanligt.
Jag, det ovanliga, snudd på unika objektet får därefter
utskrivet en slags elefantkur som virushämmare, eftersom jag tack vare Jenny, Eva och Magnus kom in så fort. En eftermiddag strax innan några av dem skulle sluta jobba, hämta barn, handla, så prioriterade de mig. Det är med stor tacksamhet jag böjer på huvudet och ödmjukt tar in.
Vad är då sensmoralen i denna sjukvårdsanekdot. Jag väljer ut en av flera möjliga, nämligen:
Paramparmparaaaaam: Att vi kommer få ännu gladare och ännu fler medarbetare i vården om fler lösdrivande gotlänningswannabes mantalsskriver sig här. Då kan vi dessutom bygga ännu fler attraktiva bostäder och få ännu fler förskole- och grundskoleplatser till alla som vill flytta till Gotland som idag jobbar inom vården på fastlandet, i Skandinavien, i Baltikum, i övriga Europa, i världen.
Så med det tysta uppropet "Ni som bor och verkar men inte skriver er på Gotland - ni kan bidra till infrastruktur och sysselsättning!" vill jag också säga att jag mer än gärna betalar de där 1,50 mer i skattesats än på vissa adresser på fastlandet, att jag vill att människorna inom vården ska verka i en bra arbetsmiljö och känna att det får ingå i deras arbetsbeskrivningar att vara mänskliga, roliga, härliga, fantastiska, helt enkelt lika underbara som en bal på slottet. Vi behöver er så väl.
