När jag var liten skrev jag ett brev till "gamle kungen" (Gustaf VI Adolf) i samband med hans död 1973. Alltså jag skrev till kungen som då var, typ på väg till himlen, vek brevet som ett pappersflygplan och kastade ut det från balkongen på Malmskillnadsgatan 41, 4 trappor. Det extremt märkliga är att jag fick ett svar från hovet, ett tackbrev.
Kungen dör, leve Kungen. När ”nye kungen” (Carl XVI Gustaf) gifte sig med sin vackra brunett så hade mamma tagit med tv till landet för första gången. Eftersom hon var rätt teknisk så fick hon ihop den lilla bordsantennen och snickrade upp (hon var dessutom väldigt händig) en tv-hylla. Där satt mamma och jag och såg på kungligt bröllop, den 19 juni 1976.
Året därefter var pappa inbjuden till Stallmästaregården på Hubertusmiddag. Han satt vid kungens bord eftersom han var hedersmedlem i Stockholms Fältrittklubb. Jag, som också var med, fick hälsa på kungen och drottningen, eller "kungen och Silvia" som de hette då. De var väldig korta och pappa var väldigt stolt.
Det är sommar igen och den 29 juli, 1981. Mammas tv har fått ett par år på nacken men vi sitter, ja det är säkert en halv dag, framför tv:n och grinar båda två och tittar på Charles och Dianas bröllop.
Nästa kungliga närkontakt inträffar 1986 då SFK hade jubileum, pappa var återigen civil hedersgäst och nu 85 år gammal, jag fick följa med istället för mamma (inte för att pappa var gammal utan för att mamma inte ville gå). Den här gången var det prins Bertil som var lång med oväntat vekt handslag, men han hade ju hälsat på ett par hundra personer också. Pappa stolt, ungdomligt och spänstigt djup i sitt bugande.
Åren går, och vår kronprinsessa Victoria gifter sig med Daniel. Som vanligt vid kungabröllop befinner jag mig i Fjällbacka, denna gång på tidig middag hos svågern och svägerskan. Jag springer mellan tv:n och bordet (framförande mina ödmjuka ursäkter), i sällskapet återfinns vältalig akademisk kompetens, samtliga republikaner. Jag deltar inte så mycket i den livliga pågående debatten om monarkins vara eller icke eftersom jag mest snyter mig och ler fånigt och utbrister små titta, ååååh, nej så gulligt, åh nu pussas de! Debatten finns inte. Jag är uppfödd med ett kungahus och vad betyder egentligen det...? Representerar jag rent av en stor del av de passiva sympatisörerna? (Skräll.)
Monarkin, i Sverige, har enligt ena profalangen ett historiskt traditionellt värde. Så har det varit och så ska det förbli! Trångsynta skygglappsförsedda stackare som vill ha dödsstraffet återinfört i Sverige, är övertygade om att jorden är platt och att Socialstyrelsens rekommendationer om 6-8 skivor bröd gäller.
Kungahuset har ingen som helst makt (verkställande, lagstiftande eller juridisk re Montesquieu). Kungastyrets ursprung är långt från den parlamentariska monarki vi har i Sverige idag. Enligt motståndarna, republikanernas syn, är det ekonomiskt oförsvarbart, oetiskt att upprätthålla denna odemokratiska tradition.
De kunde lika gärna ha varit bronsstatyer.
Enligt den andra för-sidan har monarkin ett PR-värde av stor verkshöjd och genomslagskraft. Tänk så positivt man uppfattar Sverige utomlands, vilken bra reklam de gör! Monarkins representanter är nationalsymboler, frågan är för vad?
Be en genomsnittsturist spotta ur sig en bild av Sverige; rent, vacker natur, isbjörnar, Stockholm, dyrt. Bilden samma person har av England; det brittiska kungahuset. Existensargumentet som turistkampanjare känns något föråldrat.
Monarkins representanter består i Sverige av en familj som fullföljer plikter som att ägna sig åt förmedlad välgörenhet och representation. En familj vars avkommor givetvis åtnjuter passerkort till den kungliga räkmackevägen. Och vad gör väl det, kan jag tycka. Är ni avundsjuka? Är ni rättvisefascister? Är ni snåljåpar? Vem skulle inte vilja ha hus på franska Rivieran, lägenhet på Manhattan, hus i Spanien, bo i ett par slott i Sverige, ha ett hemligt hus här, en liten lägenhet där, ett par segelbåtar, motorbåtar, hästar, betald superutbildning, snabba bilar, dyra sporter... Och bara behöva representera och välgöra med någon annans pengar. Eller...? Kritiken blir ofta orättvis eftersom det inte är individernas fel. Hela den nuvarande familjen Bernadotte hade säkert kunna (vissa gör redan) bedriva lönsamma privata företag och leva ett jetsetliv, i frihet.
När jag analyserar min lilla pappa som upplevde fyra kungar under sin levnad, var han stolt över mötet, handlingen. En heder han smickrades av, en bekräftelse. Men en demokratiskt vald statschef, en innovatör, en prisad författare, en duktig idrottsemeritus hade gjort honom lika smickrad. En svensk nationalsymbol som blivit det av egen kraft. Hade pappa levt idag hade han garanterat varit republikan. Och efter Vickan så tycker faktiskt till och med jag att det får bli något nytt. Som en bronsstaty. Och massor av kul att läsa om i historieböckerna.
(Drottning Louise, som var gift med ”gamle kungen”, är citerad vid något tillfälle som en person som ifrågasatte varför hon skulle få så mycket uppmärksamhet bara för att hon var drottning. Hon tyckte det var fånigt. Här på bild med pappa i september 1964 när nya Ryttarstadion invigdes.)
