Det är dags. Jag ska alldeles snart lämna ön och separera från Bibbi. Märkligt nog är jag lite loj inför händelsen. Mörkar, förtränger eller - så var vår relation inte speciellt märkvärdig. Inte märkvärdig som när Bibbi hör min röst och blinkar, när Bibbi och jag äter frukost tillsammans och delar det nybakade franskbrödet, när hon sitter i ett hörn och väntar - för att hoppa fram och skojsamt låtsas skrämma mig. Märkvärdigt som när Bibbi kärleksfullt pickar på sårskorpan efter myggbettet på min vänstra vrist, märkvärdigt som när Bibbi väntat en hel dag för att jag har varit på sjön och kommer hem till en ivrigt uppmärksam försmådd liten varelse. Märkvärdigt som Bibbi. Som från början hette Pippi, tills jag insåg att det var ett fånigt jäkla simpelt allmännamn. Hon blev Bibbi när hon satt utanför min trapp en hel natt i regnstorm, ihopkurad och rädd. Jag kom ut, det var tidigt, kanske vid femtiden, och ropade häpet; "lilla Bibbi" eftersom min förkylning ännu inte släppt. Bibbi, jag har förlett dig till att tro på människor. På kärlek och trofasthet. Kära Bibbi, I am so sorry.
(Någon sa att fåglar saknar ringmuskel. En kort stund, efter ett par glas vin häromkvällen, tänkte jag nästan ha överseende med det ständiga flödet, men i sanningens krassa ljus - vid niotiden i förmiddags - insåg jag att bänken inte längre var min. Den hade blivit Bibbis bajsbräda.)
